Jag är jättejättejätteglad! jag ska flytta till Vadstena i höst! Jag har en framtid! Jag är så glad! Imorgon börjar lägenhetsjakten. Hipphipphurra!

Jag är lite nervös. Min mamma och pappa är i Turkiet. De skulle ha åkt hem klockan tolv idag, men inte då. Askmolnet hindrar dem från att komma till Sverige. Vem vet egentligen när plan får lyfta igen? Jag hoppas de hinner hem så att de kan gå på min konsert. Det måste ju gå. Och hur ska mina finländska släktingar ta sig hit? Haha, herregud!

Nåväl, Idag blir en fin dag. Palt med S och därefter en fest som lär bli trevlig. Men först tvätta och städa. Det är tråkigt, men behövligt.

Dumma dumma vulkan!

Vilken tid vi lever i. Jag säger då det. Jag längtar efter att få definiera somliga saker och skriver skriver skriver. Jag är dödshes efter en alldeles för övertänd konsert i förrgår. Jag och Bomben  framförde Nystroem. Det var helt underbart härligt. Det må jag säga. Jag är inte 100% nöjd, men det är man ju aldrig. Det blir bättre.

Avslutningskonsertaffischen är färdig. Hurra! Så här ser den ut:

Den som lyckas lista ut vad det är som är fotograferat till bakgrunden vinner en kram!

 

Programmet till konserten är satt och det kommer att bli så himla bra! Det blir ganska tungt, men mycket dramatik, men också oerhört vackert och smäktande och en aning skrämmande. Jag ser sjukt mycket framemot det här. Det verkar som om det kommer jättamånga människor också. Nära och kära och när och fjärran. Hurra!

 

 

Åter till C-uppsatsen.

 

Jag försöker verkligen koncentrera mig på att höra vad min informant säger, men så mitt i allt kommer något grått och lurvigt fram för att hjälpa mig skriva lite. Det är svårt då. Det vill jag verkligen poängtera.

Jag är hemma i Umeå för att vila upp mig efter de galna sökningsveckorna. Det är lite kaos i mitt inre liv och ett par dagarna i ett tyst hus är precis vad jag behöver.

Jag har tagit en facebook-paus och gjort mig ganska otillgänglig för de flesta. Det är precis så det måste få vara just nu.

Jag sitter vid ett soldränkt köksbord och tittar ut på meterhöga drivor av snö. Våren har inte kommit till Umeå än. Talade med S igår, han hade sett krokus i Örebro. Vitt skilda landsdelar, vitt skilda årstider. Intressant.

Det droppar från alla tak, och min katt gör inget annat än sover och busar. Vägrar gå ut. Min pappa är rar. Maten är god och mamma och jag ska titta på tyg till en aftonklänning i eftermiddag.

Vid köksbordet sitter jag ja. Jag transkriberar och min katt vill hjälpa till.




Jag återkommer kanske.

Jag hänger i ett ljust kök i ett soligt Stockholm. Peppar på att sjunga Mozart klockan två eller strax därefter. Min värdinna sover, jag lyssnar på radio, dricker kaffe och går igenom mitt kommande sjungande. Fattar inte riktigt att jag gick vidare. Men fattar det ändå på något vis. Åh, herregud! Tänk på mig idag kvart över två!

Det blev en kort vistelse i Oslo. Det känns både bra och dåligt. Just nu mest dåligt. Sökningen var en katastrof. Förutom att jag sjöng sämre än vad jag har gjort på säkert tre år just idag på grund av alldeles för många nerver, spelade mina ackompanjatör fel och hade dessutom tappat bort sista sida på min andra aria. Efter en pinsamt dålig provsjungning sa han nånting om att sista sidan mangledes. Saknades tolkar jag det som. Pinsamt. Extremt provocerande. Oavsett sid-antal var jag inte tillräckligt bra idag. Jag sjöng med själen så mycket jag kunde, men det går inte att ge saker när man själv bara vill sjunka genom jorden eftersom allt låter så himla dåligt.

Jag är ledsen. Jag har gråtit länge. Det som är positivt med att inte gå vidare till proven imorgon är att jag fick åka bil hem med S. Dessutom sparar jag åtminstone en tusenlapp. Dessutom får jag sova i min egen säng inatt.

Dessvärre märkte jag nu när jag kom hem att mina glasögon+ linsvätska inte står att finna någonstans i min makalöst orediga packning. Det finns två alternativ, antingen ligger de löst i S bil någonstans. Det hoppas jag på. Eller så har jag helt enkelt glömt dem på hostelet i Oslo. Alternativ två känns extremt jobbigt. Jag ringde dit när jag upptäckte mitt missöde. De ska höra av sig imorgon.

Jag har i dagsläget två linser kvar. Det vill säga ett par. Dem har jag använt länge redan. Högerlinsen är dessutom litelitelite trasig. Det är inte okej någonstans. För att få nya linser krävs en undersökning. En undersökning kostar pengar, ungefär de pengarna jag sparade in på att inte gå vidare i Oslo.

Det får helt enkelt ordna sig. Just nu använder jag mina gamla glasögon, som för all del korrigerar min astigmatism, men som inte alls vet hur man fixar det här med närsynthet. Ej okej.

Det finns mycket mer att skriva om Oslo. Till exempel att S kickade ASS på sina prov och på att jag sällan har sovit så gott som i det sunkiga rummet på det squatliknande hostelet. Atlanten och fjordarna ska vi inte ens börja prata om. Helt makalöst vackert.

Jag är ledsen, men Oslo kändes inte rätt för mig.

Nu gäller det att tagga om som en liten gnu till de andra proven nästa vecka. Nu vet jag hur jag funkar, eller snarare INTE funkar i stressiga situationer. Det kan bara bli bättre.

Jag önskar jag kunde sova. Jag är så trött att allt känns hopplöst, men sömnen lyser med sin frånvaro.
Det var mina tankar till er.

Jag väljer att se Oslo-resan som en semestertripp med en god vän. Den enda skillnaden från andra resor är att jag ska sjunga lite varje dag och helst göra det väldigt bra.

Imorgon smäller det. Jag och S drar till Oslo för att sjunga/komponera arslet av allt motstånd. Jag är taggad till tänderna men också oerhört nervös. Mest inför att överhuvudtaget ha råd att finnas till i Oslo en hel vecka. Det är inte direkt snorbilligt att leva och bo i vårt västra grannland. Som tur är har S en alldeles fantastisk pappa som har bestämt sig för att ge S pengar så han kan bjuda oss på en god middag nån av kvällarna. Sånt gillas.

Vi åker alltså imorgon. Jag tänker mycket på vilken sång det är tänkt att jag ska börja sjunga i Oslo. Operahögskolan har jag full koll på, men saker och ting har inte riktigt gått lika smärtfritt angående Oslo. Jag är förvirrad. Jag antar att det bara är att åka dit och prata med människorna- de är ju trots allt människor de där som sitter i juryn.

Nu ska jag diska, packa och titta på veckans konsert. Jag ska tagga tagga tagga!

Håll tummarna för mig kära bloggläsare! Jag behöver allt stöd jag kan få.

Jag behöver:

Klarhet när det gäller en hel drös med saker.
En uppstyrd dygnsrytm.
En bra sångdag imorgon.
Närhet.
Pengar.

Jag har:

En jävla massa sökningsångest.
En fucked up hjärna.
En galen dygnsrytm.
Inga pengar.
En rätt okej röst.

Jag längtar efter:

Våren.
Osv.

Nu har det gått sådär vansinnigt länge sen jag uppdaterade sist igen. Jag ber inte om ursäkt, men skriver äntligen lite.

Jag sitter på ett tåg som på något vis har fastnat i Hallsberg. Jag har haft ett väldigt långt dygn i Östergötland och kan stolt och trött konstatera att jag nu har allt jag behöver att kunna färdigställa en c-uppsats. Jag har haft glädjen att observera två sånglektioner på två skolor och därefter samtalat med två fantastiska men väldigt olika sångpedagoger om förhållandet mellan ton, text och uttryck. Jag har verkligen nördat loss och älskat det.

Nu, däremot, vill jag bara hem. Jag har rest lite för mycket på ett dygn och är alldeles matt. Och iskall. In i märgen.

Jag skriver sällan, för sån är jag. Och idag blev det inte ett särskilt vettigt blogginlägg heller. Jag hade egentligen tänkt skriva lite längre om hur jag ser på det här med förhållandet mellan text och ton, men jag kan inte riktigt hålla tankarna i styr.

Dessutom undrar jag varför vi har stannat i Hallsberg. Det gillas inte. Vill hem. Nu.

För det första ett förtydligande. Sångpedagogen från förra inlägget är alltså inte min fina sångpedagog J. Hon skulle aldrig uttrycka sig så, mest för att hon vet exakt hur ömma de tårna är på min små, men tungt bärande fötter är. Det vet inte den här sångpedagogen, men hon tror sig känna mig, och så många andra utan och innan. Ej okej.

Jag tittar på OS i vanlig ordning efter att ha haft besök av DM. Jag är trött efter en provocerande kort simtur imorse på grund av dryga pensionärer och vansinniga barn som inte riktigt förstod sambandet mellan gallskrik och kallsup som leder till gallskrik som leder till kallsup och så vidare i all oändlighet. Jag gillar barn, så länge de inte är högljudda och 30 stycken på en gång.

Jag är trött. Så till den milda grad. Det är mycket som händer och jag önskar att jag kunde sammanfatta alla känslor som rör sig i mitt inre, men jag är rädd för det kan bli oerhört förmätet och väldigt otrevligt och jag är inte en otrevlig människa även om om det ter sig så nu för tiden. Det är en konsekvens av målmedvetenheten som dykt upp på sistone till följd av känslan av att jag inte kan tänka mig att göra annat just nu än sjunga.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag sjunga.

Jag är nog jordens sämsta bloggare. Det har jag sagt många gånger och jag kommer att fortsätta säga det tills jag motsatsen är bevisad. Det vill säga aldrig.

Just nu är det så sjukt mycket som händer. Både i mig och utanför mig. Jag pillar med c-uppsatsen och läser helt sjukt nördig litteratur. Det får mig att inse hur otroligt otänkbart det är för mig att inte sjunga. Jag läser en bok av Thomas Hemsley och älskar vartenda litet ord han skriver, hur korkat och naivt det än må låta. Han skriver om sång och om musik på ett så oerhört icke-jantigt och befriande sätt. Och jag älskar det.

I övrigt slåss jag mycket med mig själv och mitt utseende. Jag är en stor kvinna och är medveten om det. Jag är inte den fagraste kvinnan som skådats i byn, men jag har vissa kvaliteter. Dessvärre finns det lärare på skolan som gärna poängterar hur jag ser ut i förhållande till hur bra jag sjunger. Jag var med om det för en vecka sedan och det fick mig lite ur balans. Jag orkar faktiskt inte tänka på vad en jury kan tänkas ha för åsikt om min kroppsform vid en sökning. Allvarligt talat ska de skita fullständigt i det. Det finns en poäng i att vara vältränad och stark- kroppen är mitt instrument och bör vara i god form. Men det handlar inte om att jag bör vara smal och snygg. Och det får ingen lärare någonsin intala mig.

Jag har börjat simma. Mest för att orka sjunga med hela min röst i långa stunder. Jag behöver muskler för att orka bära den volym och den stora massa som faktiskt kommer ut när jag andas och sjunger på rätt sätt. Det har jag inte nu. Det får sångpedagoger och jurymedlemmar göra mig uppmärksam på. Men ingen ska komma och tala om för mig hur jag ska klä mig för att se liten ut. Jag har kämpat som ett djur i så många år för att stå för den jag är och för att våga visa mig i hela min STORA prakt på en scen. Så det så.

Idag när jag sjöng Mozart bestämde jag mig för att göra det sceniskt i mitt lilla övningsrum. Porgi amor, det vill säga grevinnans korta aria ur Figaros bröllop ger en inte jättemycket scenisk frihet eftersom den handlar om död och elände och krossade hjärtan, men det var precis det jag försökte få fram. Och mitt i allt blev jag så tagen av sångens allvar och mitt eget uttryck att jag fick lov att sluta för jag skakade så mycket av känslorna det hade kallat fram. Är det inte sjukt? Väldigt roligt i alla fall.

Lyssnade och tittade på det här sedan, började gråta!


Hej, mina känslor sitter utanpå kroppen.

Nu ska jag laga mat och kolla OS och försöka komma fram till hur jag ska utforma mitt observationsschema och min intervju till uppsatsen.

Jag letar efter fotfäste. Övar prima vista-sång och piano. Har lärt mig spela två mot tre i en hand. Helt otroligt.

Tänker uppsats. Stör mig på människor som varken svarar i telefon eller på mail. Vill INTE, upprepar: INTE sjunga imorgon klockan åtta, men är så illa tvungen. Så kan det gå.

Vill mest av allt ligga i en säng med en person jag tycker om och bli klappad. Så är det ibland här i livet.

Det är svårt att skriva när livet är uppochner. Det finns så mycket jag skulle kunna skriva och så oerhört lite jag faktiskt vill lämna ut på en liten blogg som jag inte har någon som helst koll på vem som läser. Livet är väl inte uppochner egentligen, men ovisshet och separationsångest är tamigtusan det värsta jag vet.

Nu ska jag sova. Imorgon ringer och durrar väckarklockan strax före sex. En stadig tid att vakna på.

GODNATT.